Tiden bara rinner iväg, fattar inte riktigt vart den tar vägen men jag får väl se det från den ljusa sidan och tänka på allt roligt jag får vara med om!

För ett litet tag sen åkte jag hem till min vän Justine för en typisk amerikansk barbequekväll, så mysigt. Alla grannarna plus några till var inbjudna så det var full hus. Vi slappade vid poolen ett tag innan det var dags att käka burgare. Resten av kvällen spenderade vi runt brasan de hade tänt upp och där började även en 4åring flörta lite med oss och han visst hur man ska göra, bra inför framtiden haha! När det var mörkt samlades alla runt elden och vi grillade S'morse som är en typisk amerikansk grej och jisses vad gott det var. Vi fick även namnet förklarat och det passar väldigt bra. S'morse = some more, vilket kom från att barnen alltid frågar om de kan få lite mer. Grillade marshmallows och choklad mellan grahamskex, en bra kombination!

 

Det var fullt upp i helgen, i fredags efter jobbet spenderade jag en stund nere på mitt rum och vilade en aning då jag för tillfället har dragit på mig en envis förkylning men på kvällen blev jag upplockad av mina fina vänner och vi begav oss till affären för att inhandla allt vi behövde till vår sleepover. Det är inte ofta man får ha huset för sig själv när man är au pair så nu när J's värdfamilj var borta passade vi på att laga lite mat, dansa runt i huset, vara uppe alldeles för sent, lyssna på hög musik och lite annat kul som man kanske inte gör annars.. Det hela slutade med att vi somnade i soffan runt fem så det var väldigt trötta tjejer som segade sig upp på lördagsmorgonen när klockan ringde. Självklart hade vi planer under morgonen så sova fick man ju inte göra. Var tillbaka hemma runt ett och spenderade hela dagen i sängen då förkylningen var ännu värre.

På kvällen tog jag bussen och subwayen till Amanda för att spendera natten där. Det händer alltid någonting när jag åker tunnelbana! Är det inte ett söndrigt tåg eller en gammal gubbe som stöter på en så hamnar man ju givetvis mitt i ett bråk mellan ett gäng tjejer. Det hela slutar med att halva tåget skriker allt vad de kan och en tjej får dra ut sin kompis för att denna inte ska börja slåss. Ibland börjar man ju undra alltså..

 

I helgen var det då dags, dagen som jag både längtat och fruktat var äntligen här. Amanda och jag satte oss tidigt söndagsmorgon i bilen för att åka till Maine. Där väntade New England skydive på oss och vi skulle alltså bege oss upp i ett flygplan för att sen hoppa ut. Fattar inte att jag verkligen gjorde det, jag som är så otroligt höjdrädd! Dagen blev väl kanske inte riktigt som planerat då vi efter en timmes "lektion" fick vänta tre timmar innan vi kunde hoppa på grund av att det var för mycket vind.

Vi satt därför tre timmar i bilen och halvsov, frågade dock Amanda om hon inte ville vara med de andra människorna och spela amerikansk fotboll eller något som var ungefär fotboll/baseboll/handboll men det ville hon inte, förstår inte detta!

Helt plötsligt ropade de upp våra namn och det var dags att bege sig upp mot molnen. Först fick vi ta på oss otroligt fina jumpsuits och självklart fick jag den vackra gula dräkten som jag och Amanda tidigare skrattat åt, hej flygande jättebanan! Mötte även Matt, killen jag skulle hoppa med och fick allt som behövdes och när jag stod där i min egna lilla värld fick jag plötsligt en kamera mitt i ansiktet och fick då även möta kamerakillen som skulle hoppa med oss och filma mig. Det var väl aningen nervöst på vägen upp och kamerakillen hjälpte ju verkligen till när han efter ett tag satt med en skruv i handen och sa att den kom från flygplanet, så tack för det! När dörrarna öppnades var mina tankar ungefär "vad fan gör jag!?!?" och helt plötsligt störtade vi ner mot marken. Känslan var otrolig, skrämmande samtidigt som den var underbar. Kamerakille dök upp under oss och under ungefär en minut var det fritt fall som gällde. Filmen och bilderna från fallet är allt annat än vackra men det är väl inte speciellt konstigt då man störtar rakt ner i 200km/h.. Helt plötsligt blev det tvärstopp och jag kollade upp bakom mig för att se att fallskärmen var ute. Vi seglade runt uppe i luften en bra stund och jag verkligen njöt av hur underbart fint det var. Landningen gick toppen och där nere väntade kamerakillen och ville att man skulle prata igen vilket var lite svårt då man inte riktigt var i sitt sinnes fulla bruk. Det var utan tvekan det galnaste, underbaraste och bästa jag någonsin har gjort. Fick frågan om jag kunde tänka mig att göra det igen och ja, absolut att jag kan!

 

Tiden går som sagt väldigt fort just nu men det är inte så konstigt då det är jobb som gäller hela dagarna och varenda kväll spenderar jag med tjejerna. På två veckor har jag kanske haft två kvällar då vi inte har gjort någonting men annars är det fullt upp, älskar det! I helgen har jag lyckats övertala tjejerna till att följa med och se The All-American rejects vilket blir andra gången för min del detta året men vem tackar nej till att se dom igen!? Inte jag i alla fall. Can't wait!